Årstämman 2015 – På allvar och lek

Skribent: Linnéa Wesslén SOU 13/14

Kvällen den 29:e mars var en kylig sådan. Spåren av den snöfattiga vintern låg kvar i luften med en viss råhet men i vakten på Uppsala garnison gick luckan varm. Den ena finklädda personen efter den andra blev insläppt på området i utbyte mot namn och siffror, för att därefter vika av mot höger. En bit upp efter backen lyste det i Bärbymässen traditionsenligt för Militärtolkarnas årliga förbundsstämma.
Inne i värmen väntade skratt och ett glas med bubbligt innehåll på vardera gäst. För många bestod minglet av välbekanta ansikten och kära återseenden. För andra var rummet fyllt av helt nya bekantskaper. Oavsett så var stämningen på topp, så som det bara blir när så många samlas med något stort gemensamt.

Efter ett tag, då glasen började avslöja bottnar och gästerna verkade fulltaliga öppnades dörrarna till den stora salen. Väl suttna höll generaldirektören för Folke Bernadotteakademin, Sven-Erik Söder, ett föredrag om Israel-Palestina konflikten som väckte stor nyfikenhet och frågvishet. Slutligen tackades föreläsaren för att han hade tagit sig tiden att komma dit och själva stämman kunde inledas. Klockan halv nio förklarades den avslutad och raskt började bord och stolar ta plats i salen i middagsformation. Det bjöds på mat och dryck i variationer som säkerhetsställde att det fanns något för alla att njuta av. Knappt hann man börja äta innan sånghäftet öppnades och ryska, persiska eller arabiska visor fick ton. Sången avlöstes av historier och tal för att inte nämna konversation som varade en bit in på kvällen. Tillslut avrundades tillställningen ute i salongen med en frivillig påtår från baren eller möjligtvis en kopp kaffe med ett litet sött tilltugg.

Till skillnad från de senaste årsstämmorna närvarade inte årets inneliggande kadetter från Tolkskolan eftersom denna kull påbörjade sin utbildning vid årsskiftet och inte som tidigare då den började på hösten. Den kvällen lyste därför flitens lampa uppe i byggnad 56 på Uppsala garnison så som den gör för jämnan, långt efter det att Bärbymässen släckt för kvällen och årets förbundsstämma var över för den här gången.

Dela gärna:

Tasmanien – En språklig utmaning

Text: Karolina Nyberger TolkS GU 09/10

”Arrived in Tassie, went to Macca’s. Go’ me a cuppa, snag and googies for brekki. Met a shiela and gave he’ a bikkie cuz she cou’ eat the crutch out of a low flying duck! An I slang ma hook.”

Ja, alla har vi väl studerat engelska någon gång i tiden, och jag själv, har alltid levt i någon sorts oförståelse om att min egen var på en något högre nivå. Detta åtminstone tills jag kom till Tasmanien, där jag för första gången mötte livs levande engelsktalande människor som jag ibland inte förstår alls vad de säger. Mitt namn är Karolina Nyberger och denna vår har jag haft ett tio veckors långt kliniskt utbyte i staden Launceston, Tasmaniens andra största stad, för att fördjupa mig i ämnena dermatologi, oftalmologi och otorhinolaryngologi (hud, ögon, öron, näsa och hals) inom ramen för läkarutbildningen.

Tasmanien är en ö och delstat i Australien, belägen omkring 240 kilometer söder om Melbourne. Totalt bor omkring 500 000 människor på ön och dess största stad heter Hobart. Ön fick sitt namn från Abel Tasman, den första att upptäcka ön 1642, i uppdrag av Antonio van Diemen, generaldirektör för nederländska Ostindien. Tasmanien kallades under en lång tid för just Van Diemensland, men Antonio fick slutligen ge vika, och ön blev år 1856 uppkallad efter Tasman istället. Innan européernas ankomst tillhörde Tasmanien aboriginerna men precis som för övriga Australien behandlades de illa och dog av sjukdomar som européerna förde med sig, tillfångatogs eller sköts. Européernas frammarsch bidrog även till att Tasmaniens växt och djurliv fick sig en törn. Regnskog fick ge vika åt industrialiseringen och prisjakt på den, för Tasmanien unika, Tasmanska tigern, bidrog till att arten dog ut i början av 1900-talet. Trots denna törn och mörka del i Tasmaniens historia är växt och djurlivet på Tasmanien fortfarande unikt. Så pass unikt att inte ens växter och frukt från Australien självt får tas in på ön utan noggranna importkontroller och en ynka banan i en ovetande turists handbagage innebära dryga böter. Vad gäller djurlivet är Tasmanien fortfarande nog allra mest känt för den Tasmanska djävulen som även den riskerar att utrotas. Detta på grund av av en aggressiv ansiktstumör som sprids när djävularna biter varandra i ansiktet. Slutligen vill jag också nämna lite om den fångkoloni som bildades i staden Port Arthur i början av 1800-talet då det oftast är just fångkoloni som många människor förknippar Tasmanien med. Fångkolonin i Port Arthur bildades eftersom Brittiska imperiets övriga fångkolonier var fyllda till bredden och det var huvudsakligen de straffångar som begått nya brott, var särskilt besvärliga och upproriska fångar från imperiets övriga fångkolonier eller Storbritanniens allra tyngsta brottslingar som skickades dit. Nog med historielektionen.

Idag är Tasmanien, för de på fastlandet (Australien), mest känt för att vara ett semesterparadis för diverse bushwalks. Det är också en plats det skämtas vilt om att det innebos av lata och efterblivna bönder och således är det endast en plats där man kan pensionera sig på. För fastlandsborna är Tasmanien också känt för ett massmord som skedde i Port Arthur 1996 men den som rest runt och upptäckt Tasmanien vet att det är ett ämne som man bör behandla med försiktighet. Framförallt kring huvudstaden Hobart och Port Arthur självt då många har en personlig anknytning i form av nära och kära som förlorat människor i det fasansfulla dådet där en illvillig gärningsman sköt ihjäl ett flertal människor som kommit för att besöka turistattraktionen Port Arthur.

Karolina Nyberger på restaurang i Melbourne.

Karolina Nyberger på restaurang i
Melbourne.

Så varför skriver jag då om Australien och Tasmanien för er? Dels för att jag blev ombedd om det men också för att jag vill passa på att dela med mig av mina egna erfarenheter. Språket engelska kanske inte kan tyckas vara så exotiskt i sig men jag måste ändå erkänna att det bitvis har känts väldigt exotiskt, åtminstone för mig, och just här nere. När jag växte upp och studerade engelska i högstadiet och gymnasiet minns jag att vi fick studera en rad olika dialekter såsom irländska, Oxford engelska, amerikanska och givetvis australiensiska. Således trodde jag att det inte alls skulle bli några som helst problem med att komma till Tasmanien. Tänk så fel jag kunde ha eftersom det visat sig att min skolaustraliensiska huvudsakligen förmodligen motsvarat en New South Wales eller Victoria dialekt (Sydney, Canberra och Melbourne). Jag glömmer nog aldrig min första egna patient på placeringen här nere som visade sig vara vad fastlandsborna kallar för en riktig ”boagan” (amerikansk motsvarighet hillbilly eller redneck), som pratade så pass otydligt och oförståeligt att jag knappt förstod ett ord.

Nu har jag lärt mig att australiensarna nämligen är mästare på att finna egna förkortningar och slang för olika ord och tar du det ett steg längre och adderar en tasmanier på det hela blir summan oftast ännu värre. Tasmanierna använder nämligen inte bara slang utan de har också en tendens att sätta ihop och förkorta sina meningar till för mig ibland oförståeliga meningar. Ett simpelt ”What is going on?” kan bli ett hemskt ”Skaunon?”. Försök dessutom att föreställa er en trött svensk med kaffe abstinens på morgonrond med uppgift att ta fullständig sjukdomshistoria och status från dessa patienter. Tacka gud för att min första handledare var en pensionerad läkare från Blackpool i England. Gissa om han fick agera tolk åt mig med sin klara brittiska stämma den första tiden? Sakta men säkert har jag adapterat mig till det Tasmanska språket och kulturen. Visst är jag långt ifrån fullärd men jag har lärt mig att man kommer väldigt långt med att ha ett öppnare sinne och vildare fantasi till de ibland underliga ljuden som brukade kallas för fullständiga meningar. Att ha sina koffeindepåer väl fyllda innan första morgonronden klockan sju, förstås har också det blivit A och O.

Nu för tiden hänvisar jag alltid till Tasmanien som Tassie och får jag frågan om Tasmanien är värt ett besök svarar jag alltid: ”Nej – Inte om du tänker spendera fem dagar där. Då är du vad tasmanienborna kallar för en loonie – en person som besöker Tasmanien för att kunna säga att personen varit där. För att verkligen kunna se Tasmaniens skatter och dess mångsidighet måste man spendera mer tid där.” För även om min tid på denna ö har varit kort har Tasmanien redan fått en stor plats i mitt hjärta. För trots diverse språkförbistringar och att jag tvingats bjuda på att jag ibland ser ut som ett frågetecken är Tasmanien en av de vackraste platserna jag någonsin besökt och dess invånare ett av de mest trevligaste och mest hjälpsamma folk jag mött. Har du möjligheten så uppmanar jag dig att besöka denna plats. Dess unika historia och mångsidiga natur med allt från regnskog i väst, kristallklara bukter och valar i söder, karga berg i norr och kritvita stränder i öst kommer inte att göra dig besviken.

Dela gärna:

MT på plats under Veterandagen

Douglas Stark, TolkS SOU 11/12, brättar om Veterandagen som ägde rum 29 maj.

Veterandagen började 11:00 för MT utanför centralstationen på Klarabergsviadukten där uppsamling skulle ske för alla veteraner i Svenska Veteranförbundet Fredsbaskrarnas (SVF) regi. När MT kom på plats kom det fram att tåget av veteraner hade blivit för stort och vandrat vidare mot nästa uppsamlingsstation i Kungsträdgården.

Väl på plats fanns en glad samling av omkring 150 äldre herrar och damer iklädd blå basker, musikkår samt poliseskort. Ett flertal personer frågade intresserat vad den gröna färgen på baskern stod för, och vad den gyllene facklan var för något. Kul att kunna sprida information, och lysa upp okunskapens mörka korridorer även inom veteransamfundet en dag som denna.

Marschen från Kungsträdgården till Sjöhistoriska skedde på fyra kolonn och utan något försök till att gå i takt. Det var en folklig och glad stämning längs trottoarerna som tåget passerade, passerande vinkade och tog kort. Ju närmre Sjöhistoriska vi kom, desto tydligare hördes marschsången ”Hemåt det bär” från veteranerna. När tåget trädde in på gräsmattan utanför Sjöhistoriska och alla blickar från Försvarsmaktens personal samt besökare vändes mot veteranerna sjöngs sången med full kraft. Det var mäktigt.

Väl framme vid Veterandagen fanns ett antal tält med olika delar ur Försvarsmakten representerade, det fanns IED-D robotar, en stridsvagn samt tre stridsbåt 90. Det serverades korv i ett litet tält och veteranburgare i ett större tält. Vädret var bra för att spendera en heldag ute, uppehåll och sol gjorde att både överhettning och regnkläder kunde undvikas.

Vid ceremonin placerade Kungen och Ordförande för SVF ut varsin krans vid minnesmonumentet Restare. Sedan höll Försvarsministern och ÖB tal om vikten av internationella insatser och att vårda våra veteraner. Musikkåren spelade ståtlig musik och försvarsmaktens personal stod i givakt.

Nästa år finns MT på plats igen, 29 maj 2016. Det är en söndag så förhoppningsvis kan fler komma än i år när det var på en fredag. Alla är inbjudna! Det är en dag för att särskilt uppmärksamma personal som gjort utlandstjänst men det är en utmärkt dag för alla i Försvarsmakten, och där särskilt alumni från Tolkskolan att mötas, minnas och prata.

Fakta Veterandagen

Veterandagen genomförs årligen 29 maj vid minnesmonumentet Restare ute vid Sjöhistoriska på Gärdet. Veterandagen är till för att hedra och uppmärksamma insatser av personal från främst Försvarsmakten men även från andra svenska myndigheter som skickar personal på nationella eller internationella insatser. Även anhöriga, vänner och personal från Försvarsmakten som inte deltagit i internationell insats är varmt välkomna till denna dag.

Dela gärna: