Att skriva några ord om Sigvard Lindqvist, för alla dem som kommit i kontakt med honom mer känd som Sigge, är både lätt och svårt. Lätt därför att jag haft förmånen att känna honom både som elev och mångårig kollega, svårt för att det är så många sidor hos Sigge man önskar dra fram.

För generationer av tolkskoleelever – från starten 1957 till sin pensionering 1989 – var Sigge och TolkS ett. Många chefer och lärare passerade, men Sigge svarade för en unik kontinuitet – något som vittnar om att Sigge stortrivdes med sin uppgift.

Sigges födelsedatum är svårt att glömma. Den minnesgode eleven känner kanske igen denna mening i ett av Sigges många översättningsprov (den återkom nästan varje år och utgjorde prov på tidsuttryck i ryskan): När föddes ni? Jag är född den 10 februari 1924 (översätt gärna meningen till ryska; kan du det kommer du ihåg en hel del av den ryska grammatik, som låg Sigge så varmt om hjärtat).

Sigge var den näst äldste av fem bröder, som alla gjort anmärkningsvärda akademiska karriärer. Han avlade studentexamen i Linköping 1942 och kom samma år till Uppsala, där han påbörjade studier i nordiska språk. Nordistiken ledde honom till stipendievistelser i Danmark strax efter landets befrielse. Småningom gled han in på finsk-ugriska språk och studerade en tid även i Finland. Sigge kom med tiden även in på de slaviska språken, men inget språk var honom egentligen främmande. Han lär ha studerat alla språk som man kunde studera i Uppsala, möjligen utom de ”stora” skolspråken, som han ju ändå kunde och sannolikt inte tyckte var lika spännande, som de andra.

I slutet av 40-talet och början av 50-talet rådde ju andra – och friare – förhållanden i universitetsvärlden. Då kunde man läsa vilket språk man önskade, även om ämnet blott hade några få studerande. Lärarna brukade i Upsala Nya Tidning (under rubriken Universitetets anslagstavla) ange, när deras föreläsningar ägde rum eller när de var inställda. Eftersom Sigge ibland var ensam i ämnet och någon gång var förhindrad närvara, satte han själv – så berättas det – in en annons under sagda rubrik: ”Lektor NN:s föreläsning är inställd i dag eftersom jag är förhindrad närvara”. Undertecknat S.L.

Att Sigge tog studierna på stort allvar och genomförde dem med bravur fick jag erfara redan som skolyngling. Han läste nämligen också tjeckiska för min far. Tjeckiska var på den tiden ett biämne till ryskan och lästes därför av de flesta mest därför, att de var tvungna för att få ut sitt betyg i ämnet ”slaviska språk”. Vid middagsbordet brukade min far ofta berätta om sina mer eller mindre intresserade eller begåvade elever. Det var väl inte många, som riktigt nådde upp till hans förväntningar, men en student var en stjärna som lyste starkare än någon annan – en viss Sigvard Lindqvist.

Sigge hann också med en kvalificerad militär utbildning, som reservofficer vid gamla ärevördiga Upplands regemente I 8. Detta och hans språkkunskaper ledde småningom till en amanuenstjänst vid dåvarande Försvarsstabens utrikesavdelning. I den egenskapen var det naturligt att han som tolk ombord på kryssaren Tre kronor medföljde det första svenska örlogsbesöket i Sovjetunionen efter Andra världskriget. Det blev många fler tolkuppdrag österut, vilka genererade åtskilliga dråpliga historier om sovjetiska generaler och marskalkar.

Som ryskkunnig försvarsanställd blev Sigge snart engagerad i de planer som Försvarsstaben hade på att upprätta en värnpliktsutbildning i ryska. Tillsammans med dåvarande kaptenen Erik Lidbrink tog så planerna på Tolkskolan form. I juni 1957 ryckte så den första skaran värnpliktiga in på TolkS, och Sigge började det mödosamma arbetet på att bygga upp en ryskutbildning, som många inte riktigt trodde på, varken i de militära staberna eller bland> dem, som dittills burit upp det militära tolkväsendet – de s.k. gammeltolkarna. Det var åtskilliga hinder som skulle betvingas. Vad det till slut blev, vet vi i dag.

I det närmaste ett tusental f.d. elever, av vilka en klar majoritet i dag utgörs av högt uppsatta personer inom många områden – administration, förvaltning, näringsliv, kultur och massmedia minns, hur TolkS och inte minst Sigge i egen person lagt grunden till framgångsrika studier och karriärer. En intressant sida av detta arbete är det faktum, att Sigge aldrig bemödade sig om att följa moderna pedagogiska metoder – han torde snarare ha föraktat dem. Allra minst var det tal om någon ”suggestopedi”. I stället döpte vi Sigges metoder till ”siggestopedi” – som väl var raka motsatsen till suggestopedin. Ett stort pedagogiskt problem för Sigge var övergången från vanlig svart (eller grön) tavla till whiteboard och spritpenna – men med tiden lärde han sig väl det. Overheadprojektor torde ingen ha sett honom använda. Ryskan bankades in på ”sedvanligt” gammaldags manér d.v.s. med hårt arbete, även på ”fritid”.

I gengäld besatt Sigge en fenomenal berättarförmåga. Ur sitt djupa kunnande öste han över sina adepter – i fängslande berättelsers form – sin kunskap om Ryssland och slavernas värld. För dem, som haft förmånen att ta del härav, utgjorde detta det absolut bästa instrumentet för en korrekt analys av den dramatiska utveckling, som denna del av världen genomgått. Utan att ett ögonblick blunda för de grymheter, som de politiska regimerna i dessa länder gjorde sig skyldiga till, hade Sigge förmågan att skapa empati för de slaviska folken och givetvis också kärlek till dessa folks språk och kultur. Jag tror att Sigges betydelse som brobyggare mellan Sverige och den slaviska världen inte kan överskattas. Det vore tacknämligt, om de berörda länderna, om än nu tyvärr bara postumt, kunde visa sin tacksamhet för denna gärning.

Sigges skola var nog så hård och en och annan tolkskoleelev kunde också i början av tiden på skolan bli sårad av hans sarkastiska uttalanden. Men med tiden kom nog alla att roas av dem. Dessa s.k. siggismer tecknades ner av åtskilliga årgångar och samlades till en liten antologi, som väl i dag får anses som en raritet. Här vimlar det av uttalanden inte bara om elever utan också om både ryssar, slaver och andra folk. Om man är på dåligt humör kan man knappast tänka sig en bättre medicin än en genomläsning av ”Documentum Siggeanum”.

Sigge kunde inte bara berätta och hålla spirituella och roliga tal. Han var också en utmärkt skribent. Klassiska är t ex hans understreckare i Svenska Dagbladet från hans resor i österled i början av 60-talet. Det bör då påminnas om, att de länder han besökte, och han betade av alla, från f.d. Sovjetunionen via Centraleuropa och ner till Balkan, under denna tid fortfarande var en vit fläck på kartan för den stora allmänheten. En bidragande orsak till dessa reseskildringars kärnfullhet och originalitet var det faktum, att Sigge behärskade de språk som var aktuella i de länder han besökte och beskrev.

Man slås av hur mycket Sigge älskade sin tillvaro, Tolkskolan och dess elever, så till den grad att han struntade i karriär och yttre hedersbetygelser. Den respekt – och sympati – han ingöt hos oss elever och kolleger var den belöning han gladde sig åt.

När hans egen Alma Mater kreerade Sigge till filosofie hedersdoktor 1988, hamnade lagerkransen på en ovanligt välförtjänt akademikers hjässa. Säkert uppskattade han denna fina utmärkelse också.

Sigge hann med att fira sin 80-årsdag i år. Den lilla skara han orkade ta emot – en kärntrupp från UndSäkC och två representanter för en grupp Sigge ömmade speciellt för – de f.d. ingermanländarna, kunde fira en Sigge, som inte var riktigt samme man som i forna dagar. Därför kom väl budet om hans bortgång den 6 maj inte som någon direkt överraskning. Det gör dock inte saknaden mindre.

Med Sigge har en ovanligt kunnig och generös vän lämnat oss. Han har utan tvekan, som förre eleven Lars Falk, citerande Pusjkin, så väl skrivit en gång om Sigge, ”rest sig ett minnesmärke, som inte är skapat av händer”.

Våra tankar går nu givetvis också till hans närmaste, makan Maj och tre kvarvarande bröder.

Jan Erik Walter