“Ovanliga” språkkunskaper

Den 27 juni 1951 bildas Befälsföreningen Militärtolkar i församlingshuset i Köpingsvik, Öland. Bakgrunden är en insikt, i efterdyningarna efter andra världskriget, om en brist i den svenska försvarsmakten. Under kriget hade personer med "ovanliga" språkkunskaper placerats i befattningar som tolkar, en befattning som ofta fick en distinkt underrättelseprofil. Däremot saknades, till skillnad från i andra länder, en organiserad fångförhörstjänst. Initiativet till att åtgärda denna brist togs av dåvarande majoren Tore Lundberg vid attachébyrån på Försvarsstabens utrikesavdelning. I samarbete med professor Björn Collinder vid Uppsala Universitet lyckades han samla ett 100-tal engagerade personer med lämplig bakgrund. Det rörde sig om språkkunniga akademiker och naturaliserade svenskar, i synnerhet sådana med förhörserfarenheter från kriget. Denna brokiga skara kallades till en frivillig fortbildningskurs i juni 1951 för studier i språk och militära ämnen.

Kamratföreningen blir till

För de 57 deltagarna på kursen står det snart klart att det behövs någon form av sammanhållande länk för medlemmarna i den blivande ”specialkåren”. En av de drivande krafterna bakom förslaget att bilda en kamratförening är Carl Heikka, inflyttad från Finland. Han väljs också sedermera till ordförande för föreningens första styrelse. Denna styrelse tar fram föreningens stadgar och faställer dess namn till Befälsföreningen Militärtolkar – MT. Den ansöker också om anslutning till Centralförbundet för Befälsutbildning (CFB, numera Försvarsutbildarna), vilket beviljas den 15 augusti samma år.

Från MT till Tolkskolan

Under MT:s första år såg man inom Försvarsmakten att verksamheten, som bedrevs för att utnyttja och utveckla befintlig kompetens, var lovvärd. Man insåg samtidigt behovet av att säkra återväxten på språkkunnig personal. Detta behov tillgodosågs 1957 genom instiftandet av Försvarets tolkskola. Inledningsvis fanns väl en viss tveksamhet från de gamla rävarnas sida till huruvida drivna unga akademiker på så kort tid skulle kunna tillägna sig det som krävdes. Men som Sigvard Lindqvist, en av Tolkskolans grundare och mångårig språklärare på skolan, en gång konstaterade ”gav [det] med sig efter några år, framför allt när gammeltolkarna hade varit med på några gemensamma övningar och sett att tolkskoleeleverna drog längsta strået...”